Snart färdigihjälfruset, kanske

Knösen har blivit vattenrike med livsfarliga diken dolda i vägkanterna, snön smälter och en liten flock dubbeltrastar letade mat på ängarna vid Bakdjupet idag tillsammans med ett par små gäng sånglärkor och några tofsvipor. Dessutom stinker det rutten tång längs väg 100 i Höllviken. Kalla mig optimist, men jag skulle nog vilja sortera in allt ovan i kategorin vårtecken.

Paraplymannen is back!

Han är tyst, han glor och han har morgontofflor.

Gulp. Jag tror jag såg Paraplymannen nu i natt när jag körde hem från jobbet. Han stod och glodde in genom ett skyltfönster vid en stängd affär på Skolgatan. Jag blev ganska skraj faktiskt.

En del kanske har hört storyn om Paraplymannen förut. Han dök för första och hittills enda gången upp en tidig morgon när jag och Lassman skulle ut och skåda. Jag gick ut till mitt vanliga hörn vid Siciliana och väntade på Lassman som var dagens chaufför. Tjugo meter innan jag kom fram till hörnet gick jag förbi en tjej - trodde jag.
När jag kollade igen såg jag att den jag just hade gått förbi var en man endast iförd grå kort morgonrock - en sån som slutar strax nedanför ändan och som jag först tolkade som en kjol eller klänning - och morgontofflor. I ena handen höll han ett knallrött paraply. Det regnade inte. Jag har sett en och annan märklig figur under mina år i Malmö och flinade nog mest, men blev snart ganska nervös när mannen började stirra ohämmat på mig. Han var helt nollställd i ansiktet och blåglodde verkligen.
Sen gick han förbi mig, runt hörnet in på Möllevångsgatan och stannade igen för att studera det oerhört intressanta skyltfönstret på fotvårdskliniken. Sen vände han på sig och började stirra igen. Eftersom vi var helt ensamma ute blev jag nu riktigt nervös och svor lite över att Lassman var sen - det hade varit skönt att bli räddad från den här dåren. Då ringer Lassman och berättar att han tyvärr blir tio minuter sen. Suck. Jag bestämmer mig för att gå in på min gård igen och promenerar i rask takt dit. Inne på gården spanar jag utåt och en halv minut senare dyker det röda paraplyet upp utanför grinden! Han stalkar mig! Jag får nog och går runt mitt hus in på bakgården, där det finns en annan utgång. Den här gången följde han inte efter, så jag gick ut på Södra Förstadsgatan och såg till att Lassman plockade upp mig på en annan plats.

Jag är inte hundra på att det var samma kille jag såg i natt, men jag reagerade direkt. Om det inte var han så var det nån som var väldigt lik honom - dock svårt att avgöra utan det röda paraplyet och morgonrocken.

Detta är inte guds hus

Jaktfalken på Söderslätt har valt en av de mest udda lokalerna i området som sittpinne. Maglarps nya kyrka, som började byggas för prick 100 år sen, är avsakraliserad, om jag har fattat rätt som en av ytterst få kyrkor i landet. I maj förra året kom biskopen Christina Odenberg på besök. Hon satte på sig en blå hjälm, genomförde en ceremoni och när hon steg ut på trappan var kyrkan inte längre guds hus.
Om man tar en snabb koll på hur bygget ser ut är det inte svårt att fatta varför beslutet har tagits om rivning (det blir den andra kyrkan som rivs i Sverige nånsin). Tegelstenarna lossnar och trillar ner eftersom bruket inte klarar den salta och fuktiga havsluften. Istället för frälsning riskerade eventuella besökare en skallfraktur, församlingen hade inte råd att renovera kyrkan och i juni 2005 tog Regeringsrätten beslut om att kyrkan får rivas. Det är ännu inte bestämt när det ska bli av.

Om man nu inte använder kyrkan som tempel så är det mycket trevligt av jaktfalken att hitta ett annat användningsområde, tycker jag. Ola har här också en chans att förverkliga sin 116:e dagdröm, även om jag misstänker att byborna ringer snuten om han och alla de andra sångarna tar sig in i den tillbommade kyrkan. Och så vore det trist om världshistoriens enda proggallsång i en kyrka skulle sluta med att nån fick en avsakraliserad tegelsten i skallen.

Falken var precis så trevlig och stöddig som bilden ovan visar. Sen blev det mer sekundärsluskeri för hela slanten. 2 nya februariarter blev det på världens tråkigaste fågellokal: Albäcksskogen, som just nu är en av Sveriges bästa platser för den som vill kombinera ljudet och åsynen av brandkronad kungsfågel med doften av 24 meter långa polska långtradare.

Hur många råttor finns det?

En ganska slitsam dag slutade med en inte särskilt trevlig djurobs: en 20-centimetersråtta kutade rakt över Föreningsgatan när jag körde hem från jobbet, vid kyrkogården.
Jag såg i Sydsvenskan att den gamla "sanningen" om att det finns lika många råttor som människor i en normal svensk stad inte stämmer och att det kanske finns 8000 råttor i Malmö. Det är inte särskilt många och med tanke på att de är nattaktiva och bor under jord ser jag dem lite för ofta - alltid nattetid (mitt jobb hjälper till där) och på olika ställen. Mellan tummen och pekfingret har jag nog i snitt en nära-gnagar-upplevelse per månad, flest under vinterhalvåret.
Störst var den jag och Billy Butt såg på gården vid Olas och Lassmans kräftskiva i höstas. Den som skrämde mest skit ur mig var den som satt mitt emellan två containrar som jag genade mellan för nåt år sen (skulle tro att vi blev ungefär lika rädda). Äckligast var de två mosade bakbenen med vidhängande mosad svans som låg mitt på Hantverkaregatan för två somrar sen.
Det kanske bara är jag som är blödig, eller är det gott om råttor i Malmö? Det känns som om 8000 är en alldeles för låg siffra, fast det är lite svårt att avgöra hur vettig den är egentligen.

Arcade Fire på Vega

Nu överlåter jag helst musikeufori till Ola, eftersom han har koll och skriver väldigt passionerat om musik han gillar. Men jag kan inte låta bli att konstatera följande:

• Den 25 mars är jag ledig.
• Samma kväll spelar Arcade Fire på Vega i Köpenhamn.
• Jag ska till Vega den 25 mars.
• Arcade Fires nya låtar är åtminstone lika bra som de gamla, Intervention är bland det mäktigaste jag har hört på länge.

Det var länge sen jag såg fram så här mycket mot en konsert!

Splittrat

Obs: skiter du i fåglar, lägg av att läsa nu, kolla t ex det senaste på Sydsvenskan.se istället. Annars kommer du aldrig att gå in här igen.

Det verkar som om SOF:s taxonomikommitté, inklusive bland andra den mytiske Örling Jörl, har bestämt sig för att lösa några knutar som det har varit mycket snack om de senaste åren.
Bland annat har tk särat de kanadagäss som är små och häckar på tundran från de stora som håller till i skogslandet, på prärien och i Europa. Skiljs lättast på att de förstnämnda generellt ser trevliga ut.

Sedan har tk äntligen gett mig och några kamrater, bland andra Ola, varsitt soffkryss som tack för besväret med våra obsar av amerikansk sjöorre. Jag har sett den vid två tillfällen, tydligt olika i karaktären:
Vid det första tillfället var upptäckaren Ola den enda som var lugn, resten av Holkens invånare blev rätt upprymda när vi fattade vad det var som flög förbi. Vi hade ett par rätt fina veckor där Melanitta-wise, 4 arter om man räknar med splitten.
Den andra gången var det bara jag som var lite speedad. Slisch, som hade jobbat natt innan han hamnade i Kåseberga, var förkyld och verkade rätt sänkt. När vi kom ut till ankhittaren Bunker-Sven halvvägs till bunkern var han lugn och sa bara "jaaaaaeh, den liggorh darrude". Borrje hade redan hunnit iväg när vi anlände. Han var väl tvungen att mangla vidare bland ungtrutarna i Ystads hamn.

Slutligen har tk gjort en ny pacifiklom! Hur ska man annars tolka namnet "Biankis bambusångare"? Arten heter på engelska Bianchi's Warbler. Var fan kom k:et ifrån? Varför är tk så förtjust i k?

Och nej, det händer inte särskilt mycket i mitt liv just nu. Då hade jag skrivit om det istället. Taxonomikommitténs artikel ligger ute här. Se upp, det är en pdf.