Mr miss

Idag hände något ovanligt, men jag blev inte ett skit förvånad. Arcade Fire-spelningen i Köpenhamn, som jag tidigare har dräglat över här på bloggen, ställdes in för att sångaren har tappat rösten.

Jag har tidigare i år konstaterat och högljutt klagat över min dåliga timing.
Sedan nyår har jag vad jag kan minnas inte kunnat gå på en enda spelning som jag verkligen har velat se eller på någon fest på grund av mitt jobbschema.
För en månad sen hade jag tagit tre dagar ledigt för att åka till Berlin, men resesällskapet fick influensa så resan brann inne.
Och de kommande två veckorna planerar jag att missa en spelning med det vansinniga livebandet Sirqus Alfon och en whiskyprovning i skönt sällskap. Dessutom får jag försöka se brottstycken av fotbollslandskampen i veckan på jobbet.

Men turen kanske vänder - en kväll med lokala matspecialiteter i en universitetsstad i närheten hägrar. Ska bara se till att inte bryta benet eller få tandvärk eller nåt annat.

Gör det själv: Belysning

Tips och trix 1: Hur man får ner en lampkupa med en diameter på 35 centimeter i en låda som är 15 centimeter hög samtidigt som man skapar en trevlig Guantánamo Bay-stämning.

Många kanske tror det här är skitsnack, men det bor en liten Martin Timell inne i mig. En händig figur som gärna gör om sitt hem och inte skyr vissa tillvägagångssätt bara för att de råkar vara lite kontroversiella. Vid fyratiden natten mot fredagen poppade Martin Timell ut, för han hade tröttnat på en lampa som hängde i taket i vår hall.

Eller så kanske det inte alls var så. Jag hade somnat sent och hade haft lite svårare än vanligt att somna eftersom jag visste att jag skulle upp tidigare än vanligt och jobba. Så vid fyra vaknade jag av något, troligen tidningen som dunkade i hallmattan - ironiskt, kan man tycka.
Jag stirrade in i väggen och konstaterade surt att jag nog skulle bli tvungen att gå på muggen för att kunna somna om. Ut i hallen, något vinglig, och där kom gäspningen. Jag sträckte ordentligt på mig och konstaterade något för sent att jag hade knockat till lampan - en vit glob i glas, nånstans mellan en fotboll och en basketboll i storlek. Den satte igång att gunga och av någon anledning fattade jag direkt att det skulle gå åt helvete.

Jag gjorde några rätt vingliga språng ut i vardagsrummet och när jag hade hunnit några meter kom smällen - ett rejält brak krönt med ett sprött klirrande. Jag vände mig om och såg en miljon glasskärvor glittra i mörkret. Sen sopade jag små, elaka, tunna glasbitar i 25 minuter innan jag äntligen kunde gå på muggen och till slut tillbaka till sängen och få lite sömn.

Kan inte påstå att jag är särskilt nöjd med förändringen. Men i vissa kretsar kanske det ger lite cred att ha en hall som ser ut som en kinesisk dödscell. Och ja, den uppmärksamme ser i lådan att jag borde ha dammsugit för säkert två veckor sen.

Nymodighet i regelboken

Efter en skarpsynt kommentar till mitt förra inlägg har reglerna kring guldkampen mellan Ängsro gårds ängar och Kåseberga justerats på ett sätt som känns rättvist. Bland annat framfördes att ejdrarna inte normalt följer Höje å under sitt sträck norrut/österut och det är en synpunkt som en seriös tävlingsledning inte kan bortse från.
Ett skägg nämndes också, men eftersom skägget numera bara är en mustasch och denna mustasch då och då måste rasta sina hundar och alltså inte kan spana ejder 24/7 så har tävlingsledningen beslutat att detta inte kommer att inverka på regelförändringen.

Kommentatorn föreslår ett handikapp på 1-100, d v s att varje praktejder som ses från Ängsro gårds ängar räknas som motsvarande 100 dito i Kåseberga. Detta tycker tävlingsledningen är ett utmärkt förslag och det skrivs genast in i regelboken.

Återstår bara att önska samtliga inblandade lycka till! Må bästa lokal vinna!

Ängsro-Kåseberga 0-1

Enligt vissa kommentatorer till det förra inlägget är Ängsro gårds ängar, Staffanstorps kommun, the place to be om man vill se praktejder i vår. Jag blev genast mycket nyfiken på denna okända sjöfågelhotspots potential och kommer därför att nära följa sträckets - och kampens - utveckling på denna lokal jämfört med de mer konservativas favorit Kåseberga i vår.

Nu har sträcket börjat: Sven Splittorff har bärgat årets första guldklimp och tävlingen är officiellt igång. Ängsro-Kåseberga 0-1 alltså. Men matchen har bara börjat.

Snart dags att plocka fram vaskpannan

Golddiggers in action, Kåseberga 15 mars 2005.

Efter en fantastiskt fin söndag med vårvärme och milda sydvästvindar börjar det suga i praktejdertarmen, om ett par veckor är det i full gång. Då kan det kanske sitta bra med en hyllning till de morgonpigga guldgrävarna i Kåseberga, signerad Theodore Jensen i The Plan och saxad från texten till "Walk For Gold", en av förra årets vassaste svenska låtar:

not to fade around here
it takes a hero
they work unrecognized
but in the dark they go
dig for gold

Han förklarar även att det lönar sig att inte gå från bunkern för tidigt:

and i'm not going nowhere
my hope's to know
I can live the way that makes my
chances grow
to find gold