Ny anka och gratis brunch

Ankan som fick mig att åka till Hörby och belöningen för mina fantastiska Roy Orbison-kunskaper.

Efter två dagar av tråkigt inomhussnorande - har snutit slut på tre rullar toapapper och dessutom blivit av med i princip allt skinn mellan näsan och munnen - var det trevligt att äntligen orka gå ut.

Jag åkte först till Fulltofta, ett stycke trevlig natur vid Östra Ringsjön, och kollade på en vitögd dykand som har hållit till där några dagar. Eftersom det var tredje försöket i Sverige på denna anka så blev jag såklart nöjd när den var enkel att hitta och till och med gick att plåta. Kryss är kul men det kändes ändå lite fel att bryta mot Lassmans bevingade ord från bunkern i Kåseberga, "jag drar inte på ankor", från förra gången det dök upp en i Skåne.

På kvällen blev det quiz igen på Pickwick pub. Vårt lag hamnade en bit efter täten efter att till exempel inte ha klarat av namnen på alla Austin Powers ragg och att vi inte kunde namnen på de tre amerikanerna i The Monkees. Jag plockade i alla fall hem ett tröstpris i form av en brunchbiljett eftersom jag var den ende i lokalen som kände igen texten till "In Dreams" av Roy Orbison. Svårt att säga om det är en merit, även om han var med och gjorde en del småtrevligt med Travelling Wilburys mot slutet av sitt liv.

Mr miss

Idag hände något ovanligt, men jag blev inte ett skit förvånad. Arcade Fire-spelningen i Köpenhamn, som jag tidigare har dräglat över här på bloggen, ställdes in för att sångaren har tappat rösten.

Jag har tidigare i år konstaterat och högljutt klagat över min dåliga timing.
Sedan nyår har jag vad jag kan minnas inte kunnat gå på en enda spelning som jag verkligen har velat se eller på någon fest på grund av mitt jobbschema.
För en månad sen hade jag tagit tre dagar ledigt för att åka till Berlin, men resesällskapet fick influensa så resan brann inne.
Och de kommande två veckorna planerar jag att missa en spelning med det vansinniga livebandet Sirqus Alfon och en whiskyprovning i skönt sällskap. Dessutom får jag försöka se brottstycken av fotbollslandskampen i veckan på jobbet.

Men turen kanske vänder - en kväll med lokala matspecialiteter i en universitetsstad i närheten hägrar. Ska bara se till att inte bryta benet eller få tandvärk eller nåt annat.

Gör det själv: Belysning

Tips och trix 1: Hur man får ner en lampkupa med en diameter på 35 centimeter i en låda som är 15 centimeter hög samtidigt som man skapar en trevlig Guantánamo Bay-stämning.

Många kanske tror det här är skitsnack, men det bor en liten Martin Timell inne i mig. En händig figur som gärna gör om sitt hem och inte skyr vissa tillvägagångssätt bara för att de råkar vara lite kontroversiella. Vid fyratiden natten mot fredagen poppade Martin Timell ut, för han hade tröttnat på en lampa som hängde i taket i vår hall.

Eller så kanske det inte alls var så. Jag hade somnat sent och hade haft lite svårare än vanligt att somna eftersom jag visste att jag skulle upp tidigare än vanligt och jobba. Så vid fyra vaknade jag av något, troligen tidningen som dunkade i hallmattan - ironiskt, kan man tycka.
Jag stirrade in i väggen och konstaterade surt att jag nog skulle bli tvungen att gå på muggen för att kunna somna om. Ut i hallen, något vinglig, och där kom gäspningen. Jag sträckte ordentligt på mig och konstaterade något för sent att jag hade knockat till lampan - en vit glob i glas, nånstans mellan en fotboll och en basketboll i storlek. Den satte igång att gunga och av någon anledning fattade jag direkt att det skulle gå åt helvete.

Jag gjorde några rätt vingliga språng ut i vardagsrummet och när jag hade hunnit några meter kom smällen - ett rejält brak krönt med ett sprött klirrande. Jag vände mig om och såg en miljon glasskärvor glittra i mörkret. Sen sopade jag små, elaka, tunna glasbitar i 25 minuter innan jag äntligen kunde gå på muggen och till slut tillbaka till sängen och få lite sömn.

Kan inte påstå att jag är särskilt nöjd med förändringen. Men i vissa kretsar kanske det ger lite cred att ha en hall som ser ut som en kinesisk dödscell. Och ja, den uppmärksamme ser i lådan att jag borde ha dammsugit för säkert två veckor sen.

Nymodighet i regelboken

Efter en skarpsynt kommentar till mitt förra inlägg har reglerna kring guldkampen mellan Ängsro gårds ängar och Kåseberga justerats på ett sätt som känns rättvist. Bland annat framfördes att ejdrarna inte normalt följer Höje å under sitt sträck norrut/österut och det är en synpunkt som en seriös tävlingsledning inte kan bortse från.
Ett skägg nämndes också, men eftersom skägget numera bara är en mustasch och denna mustasch då och då måste rasta sina hundar och alltså inte kan spana ejder 24/7 så har tävlingsledningen beslutat att detta inte kommer att inverka på regelförändringen.

Kommentatorn föreslår ett handikapp på 1-100, d v s att varje praktejder som ses från Ängsro gårds ängar räknas som motsvarande 100 dito i Kåseberga. Detta tycker tävlingsledningen är ett utmärkt förslag och det skrivs genast in i regelboken.

Återstår bara att önska samtliga inblandade lycka till! Må bästa lokal vinna!

Ängsro-Kåseberga 0-1

Enligt vissa kommentatorer till det förra inlägget är Ängsro gårds ängar, Staffanstorps kommun, the place to be om man vill se praktejder i vår. Jag blev genast mycket nyfiken på denna okända sjöfågelhotspots potential och kommer därför att nära följa sträckets - och kampens - utveckling på denna lokal jämfört med de mer konservativas favorit Kåseberga i vår.

Nu har sträcket börjat: Sven Splittorff har bärgat årets första guldklimp och tävlingen är officiellt igång. Ängsro-Kåseberga 0-1 alltså. Men matchen har bara börjat.

Snart dags att plocka fram vaskpannan

Golddiggers in action, Kåseberga 15 mars 2005.

Efter en fantastiskt fin söndag med vårvärme och milda sydvästvindar börjar det suga i praktejdertarmen, om ett par veckor är det i full gång. Då kan det kanske sitta bra med en hyllning till de morgonpigga guldgrävarna i Kåseberga, signerad Theodore Jensen i The Plan och saxad från texten till "Walk For Gold", en av förra årets vassaste svenska låtar:

not to fade around here
it takes a hero
they work unrecognized
but in the dark they go
dig for gold

Han förklarar även att det lönar sig att inte gå från bunkern för tidigt:

and i'm not going nowhere
my hope's to know
I can live the way that makes my
chances grow
to find gold

Snart färdigihjälfruset, kanske

Knösen har blivit vattenrike med livsfarliga diken dolda i vägkanterna, snön smälter och en liten flock dubbeltrastar letade mat på ängarna vid Bakdjupet idag tillsammans med ett par små gäng sånglärkor och några tofsvipor. Dessutom stinker det rutten tång längs väg 100 i Höllviken. Kalla mig optimist, men jag skulle nog vilja sortera in allt ovan i kategorin vårtecken.

Paraplymannen is back!

Han är tyst, han glor och han har morgontofflor.

Gulp. Jag tror jag såg Paraplymannen nu i natt när jag körde hem från jobbet. Han stod och glodde in genom ett skyltfönster vid en stängd affär på Skolgatan. Jag blev ganska skraj faktiskt.

En del kanske har hört storyn om Paraplymannen förut. Han dök för första och hittills enda gången upp en tidig morgon när jag och Lassman skulle ut och skåda. Jag gick ut till mitt vanliga hörn vid Siciliana och väntade på Lassman som var dagens chaufför. Tjugo meter innan jag kom fram till hörnet gick jag förbi en tjej - trodde jag.
När jag kollade igen såg jag att den jag just hade gått förbi var en man endast iförd grå kort morgonrock - en sån som slutar strax nedanför ändan och som jag först tolkade som en kjol eller klänning - och morgontofflor. I ena handen höll han ett knallrött paraply. Det regnade inte. Jag har sett en och annan märklig figur under mina år i Malmö och flinade nog mest, men blev snart ganska nervös när mannen började stirra ohämmat på mig. Han var helt nollställd i ansiktet och blåglodde verkligen.
Sen gick han förbi mig, runt hörnet in på Möllevångsgatan och stannade igen för att studera det oerhört intressanta skyltfönstret på fotvårdskliniken. Sen vände han på sig och började stirra igen. Eftersom vi var helt ensamma ute blev jag nu riktigt nervös och svor lite över att Lassman var sen - det hade varit skönt att bli räddad från den här dåren. Då ringer Lassman och berättar att han tyvärr blir tio minuter sen. Suck. Jag bestämmer mig för att gå in på min gård igen och promenerar i rask takt dit. Inne på gården spanar jag utåt och en halv minut senare dyker det röda paraplyet upp utanför grinden! Han stalkar mig! Jag får nog och går runt mitt hus in på bakgården, där det finns en annan utgång. Den här gången följde han inte efter, så jag gick ut på Södra Förstadsgatan och såg till att Lassman plockade upp mig på en annan plats.

Jag är inte hundra på att det var samma kille jag såg i natt, men jag reagerade direkt. Om det inte var han så var det nån som var väldigt lik honom - dock svårt att avgöra utan det röda paraplyet och morgonrocken.

Detta är inte guds hus

Jaktfalken på Söderslätt har valt en av de mest udda lokalerna i området som sittpinne. Maglarps nya kyrka, som började byggas för prick 100 år sen, är avsakraliserad, om jag har fattat rätt som en av ytterst få kyrkor i landet. I maj förra året kom biskopen Christina Odenberg på besök. Hon satte på sig en blå hjälm, genomförde en ceremoni och när hon steg ut på trappan var kyrkan inte längre guds hus.
Om man tar en snabb koll på hur bygget ser ut är det inte svårt att fatta varför beslutet har tagits om rivning (det blir den andra kyrkan som rivs i Sverige nånsin). Tegelstenarna lossnar och trillar ner eftersom bruket inte klarar den salta och fuktiga havsluften. Istället för frälsning riskerade eventuella besökare en skallfraktur, församlingen hade inte råd att renovera kyrkan och i juni 2005 tog Regeringsrätten beslut om att kyrkan får rivas. Det är ännu inte bestämt när det ska bli av.

Om man nu inte använder kyrkan som tempel så är det mycket trevligt av jaktfalken att hitta ett annat användningsområde, tycker jag. Ola har här också en chans att förverkliga sin 116:e dagdröm, även om jag misstänker att byborna ringer snuten om han och alla de andra sångarna tar sig in i den tillbommade kyrkan. Och så vore det trist om världshistoriens enda proggallsång i en kyrka skulle sluta med att nån fick en avsakraliserad tegelsten i skallen.

Falken var precis så trevlig och stöddig som bilden ovan visar. Sen blev det mer sekundärsluskeri för hela slanten. 2 nya februariarter blev det på världens tråkigaste fågellokal: Albäcksskogen, som just nu är en av Sveriges bästa platser för den som vill kombinera ljudet och åsynen av brandkronad kungsfågel med doften av 24 meter långa polska långtradare.

Hur många råttor finns det?

En ganska slitsam dag slutade med en inte särskilt trevlig djurobs: en 20-centimetersråtta kutade rakt över Föreningsgatan när jag körde hem från jobbet, vid kyrkogården.
Jag såg i Sydsvenskan att den gamla "sanningen" om att det finns lika många råttor som människor i en normal svensk stad inte stämmer och att det kanske finns 8000 råttor i Malmö. Det är inte särskilt många och med tanke på att de är nattaktiva och bor under jord ser jag dem lite för ofta - alltid nattetid (mitt jobb hjälper till där) och på olika ställen. Mellan tummen och pekfingret har jag nog i snitt en nära-gnagar-upplevelse per månad, flest under vinterhalvåret.
Störst var den jag och Billy Butt såg på gården vid Olas och Lassmans kräftskiva i höstas. Den som skrämde mest skit ur mig var den som satt mitt emellan två containrar som jag genade mellan för nåt år sen (skulle tro att vi blev ungefär lika rädda). Äckligast var de två mosade bakbenen med vidhängande mosad svans som låg mitt på Hantverkaregatan för två somrar sen.
Det kanske bara är jag som är blödig, eller är det gott om råttor i Malmö? Det känns som om 8000 är en alldeles för låg siffra, fast det är lite svårt att avgöra hur vettig den är egentligen.

Arcade Fire på Vega

Nu överlåter jag helst musikeufori till Ola, eftersom han har koll och skriver väldigt passionerat om musik han gillar. Men jag kan inte låta bli att konstatera följande:

• Den 25 mars är jag ledig.
• Samma kväll spelar Arcade Fire på Vega i Köpenhamn.
• Jag ska till Vega den 25 mars.
• Arcade Fires nya låtar är åtminstone lika bra som de gamla, Intervention är bland det mäktigaste jag har hört på länge.

Det var länge sen jag såg fram så här mycket mot en konsert!

Splittrat

Obs: skiter du i fåglar, lägg av att läsa nu, kolla t ex det senaste på Sydsvenskan.se istället. Annars kommer du aldrig att gå in här igen.

Det verkar som om SOF:s taxonomikommitté, inklusive bland andra den mytiske Örling Jörl, har bestämt sig för att lösa några knutar som det har varit mycket snack om de senaste åren.
Bland annat har tk särat de kanadagäss som är små och häckar på tundran från de stora som håller till i skogslandet, på prärien och i Europa. Skiljs lättast på att de förstnämnda generellt ser trevliga ut.

Sedan har tk äntligen gett mig och några kamrater, bland andra Ola, varsitt soffkryss som tack för besväret med våra obsar av amerikansk sjöorre. Jag har sett den vid två tillfällen, tydligt olika i karaktären:
Vid det första tillfället var upptäckaren Ola den enda som var lugn, resten av Holkens invånare blev rätt upprymda när vi fattade vad det var som flög förbi. Vi hade ett par rätt fina veckor där Melanitta-wise, 4 arter om man räknar med splitten.
Den andra gången var det bara jag som var lite speedad. Slisch, som hade jobbat natt innan han hamnade i Kåseberga, var förkyld och verkade rätt sänkt. När vi kom ut till ankhittaren Bunker-Sven halvvägs till bunkern var han lugn och sa bara "jaaaaaeh, den liggorh darrude". Borrje hade redan hunnit iväg när vi anlände. Han var väl tvungen att mangla vidare bland ungtrutarna i Ystads hamn.

Slutligen har tk gjort en ny pacifiklom! Hur ska man annars tolka namnet "Biankis bambusångare"? Arten heter på engelska Bianchi's Warbler. Var fan kom k:et ifrån? Varför är tk så förtjust i k?

Och nej, det händer inte särskilt mycket i mitt liv just nu. Då hade jag skrivit om det istället. Taxonomikommitténs artikel ligger ute här. Se upp, det är en pdf.

Snygga fötter

Ibland när det är kallt som fan och ganska tråkigt att sticka ut i fält funderar man över varför man egentligen orkar bry sig om fågelskådning. Och så kommer svaret: http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/Image.aspx?obsID=8179624&imageID=28899

Nästan halv

Jag är 49 procent indie, enligt ett test på http://similarminds.com/indie.html. Sen började jag leta efter ett test för att kolla hur mycket indier jag är, men hittade inget.

Sydostlig dubbel

Åkte över till favorithörnet och kollade på den återfunna natthägern idag. Den var, om man ska vara snäll, statisk. Andra skulle kanske kalla det trist med en fågel som sitter helt still med näbben i vingen och inte ens blinkar medan man tittar på den. Hur som helst kul med en natthäger i januari som dessutom verkar klara sig bra.
Tack och lov fick jag sen en fullständigt fantastisk obs av den likaledes stationära svarthuvade måsen vid revet i Simrishamn. Jag stod på södra sidan av ån och måsen på andra sidan, högst 50 meter bort. Det blev några bilder.
Annars var det inte otroligt mycket fågel i sydost. En havsörn och en blåhök på vägen dit och en mindre sångsvan i en knölle-flock på fälten söder om Morfarshamn.

Sena kommentarer

Jag hade kommit åt nån knapp som lade kommentarerna i väntelista för godkännande. Helt korkat, men nu kan alla, särskilt Kaj, läsa vad hans syster och Ola har att säga. Nu kan man kommentera utan att Storebror kollar först. Inte för att det finns särskilt mycket att kommentera.

Ingen bunker

Missade idag en riktigt trevlig dag i blåsten vid Bunkern på Hovet. Hassan hörde av sig och undrade om jag skulle hänga på honom och Kaj, men i enlighet med vinterns tradition så jobbade jag såklart när det hände något roligt (nåja, jag var faktiskt ledig på nyårsdagen vilket gjorde att jag kunde ägna mig åt proggallsång till klockan sex på morgonen). I vinter och framåt vårkanten har jag en handfull konserter jag vill se och än så länge vet jag inte om en enda som äger rum en kväll när jag är ledig. Fantastiskt!

Tillbaka till Hovet: jag missade alltså än en gång stormsvala - även om jag har en misstanke om att de inte såg den från Bunkern - och det verkar ha setts en del mörka stormfåglar. De är alltid trevliga, känns lite exotiskt med besök från Ishavet.

Bara för att han tjatar

Ola sa att jag var tvungen att starta en blogg. Eftersom han var snäll och gav mig tre väldigt bra skivor i torsdags så lyder jag så klart.